En fråga om tid
Såhär i skuggornas tid, låter jag långsamhet ta sig in i allt jag gör. I livet med barn ägnar jag allt för mycket tid åt att jäkta, att skynda och att hålla tiden. I samband med årets övergång till mörkret slöt jag en överenskommelse med mig själv att släppa tidens koncept.
I mitt sinne är tiden uppdelad i block, med starka konturer i form av tider att passa. En slags uråldrig programmering som gör att tiderna nästan blir skrämmande tigrar. När jag närmar mig ”deadline” ökar mitt adrenalin till max, oavsett om jag är för tidig, i tid eller försenad. Allra mest om jag är försenad förstås.
Den rushen i kroppen som kommer av att vara försenad, eller bara känna mig försenad går nästan att likställa med panik. Jag blir jagad av alla de som ska bli besvikna och döma mig. Jag blir otrevlig mot mig själv och min familj. Jag glömmer saker och tappar helt enkelt en stor del av mina förmågor.
Men nu efter överenskommelsen att sudda dessa skarpa linjer, släppa konceptet med att hålla tiden sker något annat istället. Istället för minuter tänker jag halvtimmar och istället för timmar tänker jag del av dagen.
Börjar skolan 8.20? Då ser vi till att vara där mellan 8-8.30. Ska vi träffa någon vid 10? Då stämmer vi av att ses på förmiddagen. Med tre barn i olika åldrar + mig själv, djur och hushåll har jag insett att jag (eller någon annan för den delen) kan ställa kravet på mig att jag ska hålla en tid på minuten.
Jag älskar mig själv och mina barn för mycket för att kunna leva upp till ett sådant tidsideal.
Nu får tiden istället flöda. Jag flödar med. Inget blir som tänkt ändå, så färre löften om vad jag kommer kunna åstadkomma ger den kreativa friheten att göra något spontant. Inte från en stress att möta en deadline, en tid man bestämt i förväg.
Och då mina vänner, kan lugnet fortsätta vara min trogna följeslagare. Jag fortsätter vara närvarande och i mina sinnens fulla bruk. Jag är kärleksfullare och i och med detta faktiskt mer effektiv. (Men det får jag inte berätta för mig själv, för då kanske jag stressar upp mig och tror vi ska hinna i tid.)
Så stark är tankens kraft, att den kan förändra ett beteende.